Mitt “Hästliv”.

1966 köpte min syster och jag vår allra första häst. Vi fick betala honom själva men mamma och pappa lovade att stå för löpande kostnader. Persedlar fick vi också stå för själva. Det gjorde att vi var väldigt aktsamma om grejjerna, inga tyglar fick släpa i marken och aldrig någonsin lade vi ifrån oss sadeln på marken. Vi var nio och elva år och köpte en tvåårig fjordvalack Tallbackens Bam-Bam. (Något jag idag aldrig skulle rekommendera någon att göra)

Hur skulle detta gå? Ja, vi måste haft en sagolik tur. Hästen var helt okomplicerad. Snäll och det var i princip bara att rida och faktiskt bara att köra. Visst, han kunde vara envis, han testade elstaketet varje dag under hela sitt liv och var strömmen av så klev han helt sonika rakt igenom, men syrran och jag var envisa vi med och vi gav oss inte. Mamma och pappa var inte hästkunniga, fast i och för sig pappa var uppvuxen med häst och hade gjort militärtjänst som ryttare, så av dom fick vi ingen hjälp.

Många var det som idiotförklarade oss. Hur kunde man bara ha en fjording? En del tystnade när jag 1972 blev andraplacerad i LB dressyr bland halvbloden i Björbäck RF. Så mycket roligt vi hade med den hästen. Vi red ut i skogen, tränade dressyr, hoppade, red terrängritt, hubertusjakter, tävlade med stor framgång både hoppning, dressyr och en och annan fälttävlan. Vi simmade med honom, tolkade och åkte släde till julottan.

Han var aldrig skadad eller sjuk bortsett från att han fick fång som reddes ut men som ledde till begränsningar gällande gräsätandet. Han pensionerades lite för tidigt och i och med det så åldrades och stelnade han till. Han fick lite jobbigt att lägga sig och att komma upp så hösten 1985, efter en lång skön sommar, innan det var dags att stalla in, fick han sluta sina dagar, hemma, mumsandes på äpplen.

1978 köpte jag min allra första EGNA welshponny, hingstfölet Bokhaga Elton, SPAR 52050/78 sec B. Aldrig kunde jag ana vilken häst det skulle bli. Jag åkte på inkörningsläger för Alf Olofsson uppe i Rättvik på Brudvik hos Odd Jansson med familj. Därmed startade min karriär inom körsporten. Jag hade “åkt” häst insåg jag. Nu började jag köra. Startade min första körtävling 1982. Körde första SM:et 1984 då jag och Elton blev placerade totalt fyra. Lika så blev det 1985 men 1986 knep vi guldet. 1987 började jag köra par och startade inte SM men både 1988 och 1989 blev det SM-silver. Parhästen till Elton var Candide RW72. 1989 blev vi också fyra totalt i NM

Jag hade köpt sec B welshfölet Sörelgens Pirat SPAR 51864/83 redan 1983 för att ha som parhäst till Elton men Pirat blev lite för liten så han såldes till Stora skuggans 4H gård i Stockholm. Där har han funnits sen dess.

Istället för Pirat köpte jag 1985 welshhingsten Candide RW72, också han sec B

Elton och Calle skolades om till ridponnyer i och med att våra barn var stora nog att rida. Elton var fantastisk. Han gick som kat.C och han slutmättes som 12-åring, då hans hoppkarriär inleddes, under icke optimala omständigheter och var vid kontrollmätning något år senare 129.5. Mätintyget gick dock aldrig att rätta till.

Han var alltid placerad i körningen och fick massor av vinster och placeringar upp t.o.m MSB hoppning (vinst i sin första start i MSB). Han startades en gång i dressyr med runt 60% i resultat och tränades i fälttävlan. Två gånger tog vi honom till SWF utställning och båda gångerna blev det 88888=40, Guld och BIM. Han var aldrig sur, bara positiv och glad. Han bockade aldrig men om ungarna kunde lite grann och höll ett ordentligt tag i tyglarna kunde han dra en repa i galopp. Han hoppade det hinder som var framför näsan så det gällde att styra. Ni som var på SWF:s hoppmästerskap på Valla 1991 kanske minns hur han i omhoppningen klippte en trippelbarr baklänges till ryttarens förvånade rop “Men Elton”

Ungarna kunde spänna Elton för rockarden och köra till affären och handla godis. Då band dom helt resolut fast honom i ett träd utanför affären. Om man satte upp en treåring på ryggen bar han försiktigt runt den ungen till en clearround 20 cm för att med nästa unge storma runt till vinst i LA. Fattar inte hur han begrep.

Tyvärr fick han inte så lång pension. Han drabbades av Cushing syndrom och som följd av det fick han fång som vi inte fick bukt med trots att han inte fick gå på bete. Vi såg till att han blev smärtfri (butta är bra) och även han fick sluta sina dagar här hemma 21 år gammal mumsandes på havre.

Candide RW72 var även han en fantastisk barnhäst. Visst var det väldigt nära att kulorna hade åkt efter hans uppförande i kön till veterinärbesiktningen i första körtävlingen, men han lärde sig relativt snabbt skillnaden på jobb och jobb. Han kunde stå vid tävlingsbanan avslappnad och man såg bara på hans lite fladdrande näsborre då han “humrade” lite försiktigt om någon annan kom och trängde sig in tätt intill. Då var vi tvugna att säga till folk att kanske inte stå allt för nära, han var ju trots allt hingst.

Calle har lämnat stort avtryck i våra barn, från att sitta i höet hos honom, spränga fram i vild galopp i skogen, hjälpa till då han skulle betjäna sina gästande ston, till att placera sig i LA hoppning. Det var med sorg och stor saknad vi sålde honom 1995 men flickorna var för stora och plånboken för liten.

Det var nu vi började glida iväg från welshen.

Först inskaffades den irländska importen D-ponnyn Goldie Bravo. Ett isabellfärgat sto f. 84 utan stam med ett enormt hjärta. Också en sån där häst man kunde lita på i alla väder och göra allt med. Vi körde dock inte in henne. Körningen låg ju på hyllan, det var hoppning som gällde nu. Det blev mycke träning och träningsläger för tränare. En hel del tävlande också men Goldies ryttare, vårt mittersta barn, fixade inte tävlandet så vi tog beslutet att sälja Goldie. Goldie har sen faktiskt skördat en hel del framgångar i dressyr .

Dottern behövde inte någon “tävlingshäst”, saknade Calle, och vi började således leta hingst igen. Lotten föll på connemarahingsten Önnarps Chateau som sedemera premierades och fick stamboksnr RC88.

Önnarps Chateau RC88 kallas Clintan och grundutbildaddes av våra döttrar. Tävlades i unghästklasser i hoppning och lämnades bort för finslipning inför premiering och bruksprovet för ridponnyhingstar 1999. Han fann nåd och blev premierad GII och gjorde dagens bästa bruksprov. Tyvärr användes han inte så flitigt i aveln (vi bor nog i fel län). Några guld på utställning har det blivit men framför allt har han skördat framgångar på dressyrbanorna och är nu såld sen några år tillbaka till en ryttare i Trollhättan. Innan dess kastrerades han efter att ha drabbats av testikelinflammation. Nu är han tillbaka till Södermanland och lever som läromästare till en nära vän till oss.

Till vår yngsta dotter inskaffades det lilla halvblodsstoet i D-ponnyformat Breathless kallad Råttan. En ponny med fantastisk talang och otroligt påbrå men med ett utpräglat sto-humör. Här lärde sig barnen att det inte går att starta ett tredje världskrig med ett sto. Här gällde förhandlingar och helst skriftliga ansökningar i tre exemplar. Ett stort minne med Råttan är dock finalen i Sleipners Talangjakt på Elmia och priset en träning för Maria Gretzer. Råttan såldes sedemera, fick ett föl efter Feliciano men fick problem både med luftvägar och spatt och lever inte längre.

Barn växer och redan vid tretton års ålder var yngsta tösen väl lång för D-ponny.

Efter att ha lånat ett halvblod ett tag så inskaffades ett eget sto, Miss Marion till dottern. En häst med fantastiskt hopphuvud och som njöt för fullt på meetings. Dottern (och jag med faktiskt, från läktaren) lärde sig massor och hon och Aaron tog sig upp i klasserna och startade några gånger i 1.35 på nationell nivå. Aaron fick dock sluta sina dagar alldeles för tidigt. Fast det gått mer än 10 år så kan jag ibland sakna henne enormt. Hon drabbades av strålbenshälta båda fram och att få sluta innebar minst lidande. Dottern var nära all lägga av med hästar men efter någon månad ville hon ha en unghäst att rida unghästklasser på. Vi hittade Peak Trophy som vi kallade Babsan. Babsan var en enastående talang i hoppning och hon var “högt i blod”. Funkade lite som en welshponny som skulle ha koll på allt. Som unghäst så blev hon helt slut efter en klass borta på tävling så dottern tog det lugnt med henne. Efter att dottern slutat gymnasiet såldes Babsan och hon har haft fina framgångar på hoppbanorna men kanske framför allt i avelsboxen.

När Elton dog år 2000 köpte jag mig ett connemarasto, en ettåring, Shamrock II. Jag skulle ha henne som “fru” till Clintan. Vi hade henne till 2003, körde och red in henne men någon avel blev det aldrig. Jag blev ju medbjuden till Wales………….

Avel hade jag ägnat mig åt under många år med min kennel och mina flatcoated retrievers men också under några år med halvblod efter att jag övertog min systers sto Corall. Fyra avkommor blev det undan henne innan hon såldes som familjehäst, hon blev drygt trettio. Den första avkomman var Al Capone som föddes som fux med bläs och fyra helstrumpor. Han blev dock skimmel. Såldes till en landslagsryttare i dressyr. Nästa var stoet Nått-På-C som gick breeders i hoppning, Tredje stoet Karins Kajsa som gick tillbaka till min syster och lever som familjehäst. Sista avkomman var Lady Chatterly som, som treåring, kvalificerade sig och var med i finalen på Elmia i Tranesläpets talangjakt. Hon såldes sedan till en dressyrryttare.

Ytterligare en häst har vi haft nära våra hjärtan även om vi aldrig ägde honom. Det var connemarahingsten Fendt RC55 som vi hade äran att få vara fodervärdar åt i några år. Sicken genleman. En ponny som man kunde lita på i alla situationer och som fick ut mig på tävlingsbanan i körning igen. Ett fantastiskt minne med honom var när vår dotter Hanna och Fendt fick följa katafalkvagnen vid Astrid Lindgrens begravning representerande alla hennes sagor. Stort.